Har varit allmänt bra dag idag. Har vait glad heela dagen lång, med vissa undantag. Har spenderat dagen hos Sandra och på en orkesterövning som blev ganska flippad.

Har just ätit ugali, en Kenyansk maträtt som man äter med händerna. Det är så mycket roligare att äta med händerna än med bestick. Synd att man nästan aldrig gör det.
Ursäka min oaktivitet, har int har någon inspiration och årk att skriva något här. Har inte så bra inspiration nu heller.
Är förvirrad.. Bara snurrar i huvudet och ont tar det. Vet inte om det är pga hjärnskakningen jag fick för över en månad sen eller om det är pga något annat, men jag har haft ovanligt ofta sjukt i huvudet. Kanske jag har växtvärk? Hjärnan kanske blir större av att ha matte och fysik var annan dag? Vem vet, snart kanske ni ser mig med ett jätte stort huvud..

28 september för 15 år sedan födden en liten flicka vid namn Sara. En liten bebis som inte visste vad livet innebar. Visste inte vart hon hamnat utan bara litade på mamma och höll sig fast vid henne. Men nu bär det snart ut på egna äventyr och man lämnar hemmet, eller ja om 2 eller 3 år.
Tänk att över en natt så är man plötsligt ett år äldre, i alla fall siffran hur gammal man är.
15 år av erfarenheter och misstag i massor. Kanske man blivit lite förståndigare sen senast man fyllde, fått lite mera skinn på näsan och blivit barnsligare.

Oj, här är man aktiv. Nåja. Praoveckan har gått bra. Fick sluta redan 2 idag men slapp inte hem förrän 3 så jag gick först till siwa och sen i parken och njöt av regnet. Det var fint att bara gå där och dagdrömma utan stress och ser hur alla andra har brottomt hem, in till deras varma hus. Man tar sig sällan tid att bara njuta av naturen och livet. Man bara stressar genom allting och tycker livet är dålit. Men fastän man har problem är livet inte dåligt. Man måste ha det svårt ibland för att bli starkare och tänk om allting skulle gå hur lätt som helst utan problem. Det skulle vara tråkit. Problemen ger lite spänning i livet. En krydda i vardagen. Men det finns förståss problem som verkligen är jobbiga.

Tänk att ett ord eller en mening man säger kan förändra någons liv. Det lilla ord man säger eller har i tankarna kan kännas som en liten sak och som att det inte är något speciellt med det. Men det lilla ordet kan betyda jätte mycket för någon. Det lilla ordet kan göra ens dag mycket bättre. Så varför säger man inte åt en person att han/hon är dyrbar eller något sånt?
Uppmuntra världen!

Känner mig helt omotiverad just nu. Årkar inte med skolan och läxor, vilket kanske inte är så bra eftersom det är sista året i grundskolan, men egentligen har väl det inte stor skillnad? Det är ju betygen från gymnasiet som kan inverka på vad jag kan bli då jag blir stor.
Men som tur är har vi prao nästa vecka, ska vara på EFÖ i Vasa. Ska pendla mellan Närpes och Vasa en hel vecka, yippiie! Får iaf sova i bussen :)
Usch vad tråkit inlägg, men hade inga andra ord idag.

Var förvånansvärt bra skoldag idag. Måndagar brukar vara tråkiga och långa men inte idag. Vet inte varför, kanske haft sån otur i helgen så lyckan har vänt? Vem vet, vem vet. I kväll bär det av till Norrnäs på cell, med en bunt härliga töser.
Sitter och mumsar på ett äpple från farmors gård och önskar årat äppelträd också skulle få goda äpplen, eller iaf äpplen.

Har varit och sett på vespor idag, och hittade en riktit bra en för ett riktit bra pris. Han ska bara fixa upp den lite granna. Nu gäller det bara att fylla 15 och klara kortet.

Varför är det så att hitta orden då man behöver dom som mest? Då man ska försöka få en kompis på bättre humör hittar man aldrig dom rätta orden. Men efteråt kommer man på vad man skulle ha sagt istället. Då man pratar i telefon, bara sitter där och håller i telefonen utan att säga någonting, man känner sig dum. Men den andra personen kanske är glad över att man är där i andra änden.

Är lite smått trött på att bo i Finland just nu.. Det är så jobbigt med finska, inget lätt språk. Annars är allting helt hit och dit, vet inte hur jag ska säga att jag mår. Lite flummigt, men det får det vara ibland. Ingen kan väl ha konkreta svar hela tiden.
Hittar inte orden och det känns som om jag svävar. Håller jag på och bli galen eller är jag det redan? Huvudet känns tungt som betong och fötterna som om dom var gjornda av cement. Blir snart tokig.

Var till sjukhuset i går och kollade upp mitt huvud, har fått hjärnskakning eller i måndas fick jag hjärnskakning. Läkaren sa jag måste vara hemma idag och det var jag men ja mår hur bra som helst! Så jag städade huset.. konstigt nog, och kul var det? :O kanske smällen var hårdare än jag trodde. Jag har aldrig tyckt om att städa. Nu ska jag ha fredagsmys med mamma och pappa framför en film kanske.

Livet är härligt. Det finns stunder då det verkligen suger. Men endå. Livet är ganska härligt i alla fall. Det är man själv som bestämmer om livet ska vara underbart eller inte. Andra kan påverka, men det är vi själva som bestämmer om vi låter oss påverkas och följa med strömmen. Våga gå mot strömmen. Det kan vara bra att göra som man vill fastän andra tycker det är löjligt. Lyssna inte på vad andra tycker om dig, du blir inte gladare av det. Var dig själv och gå mot strömmen. Hitta din personlighet och dig själv.

Skulle inte livet vara lättare ibland om man inte hade ett huvud? Inte behöva tänka, slipper huvuvärk och tar inte överdrivet sjukt om man skadar det. Det skulle vara ganska najs, men man kan inte leva utan ett huvud det är en stor nackdel, och om man skulle kunna leva utan huvud skulle man göra ganska korkade saker. För man tänker inte sej för innan man gör något dumt för man kan inte tänka, för man har inget huvud att tänka med. Så kanske det är bra att man har ett huvud som tänker överdrivet mycket.

Sitter och "grillar" marchmallows ovanför ett ljus medan mitt huvud är helt uppochner. Är trött men behöver inte sova, har sjukt i huvet av alla tankar. "Tröttheten" gör att man tänker mera och huvet börjar ta sjukt. Vet inte vad jag ska säga heller, allting bara snurrar. Kan det inte bara sluta?! Det är jobbit.
Var på Lenas villa igår och firade villaavslutning med ett härligt gäng, men även om det var ett härligt och glatt gäng så mitt i allt kom allting på en gång. Försvinna ville det inte heller göra. Men det kanske bara är en svår period jag går genom.

Då va de helg.. vet int om ja ska skratt elä gråt. Måst va hem hela helgen, å de blir ja ba lessen av så de e int nå kul. E så trött, å måst klipp två gräsmattor i mårån + städ huse. Får int fa ti Sion på ungdomsmöte heller.. (?) Å ja behöver de verkligen. Ja behöver va nån annanstans än i skolan å hä hem, de e så jobbit.

Ändrade planer :D ja får fa ti Sion!!!! :D Yeey

Andra skoldagen avklarad, mycke bättre än gårdagen. Hade håltimme två sista lektionerna så jag cyklade iväg till Felicia, med Felicia på pakethållaren.
Låt rubriken tala för sig själv.

Slut på de roliga, I morgon börjar allvaret. Man blir äldst i skolan. Alla ser upp till en *host*. Gaah va tiden går snabbt. Började ju just  7:an och nu ska man börja i 9:an. Oj nää, man håller på att bli stor, men de finns fördelar me de åxå.
Men ju äldre man blir desto mer minnen får man. Blir aldrig huvudet överbelastat med minnen? Börjar minnen från då man var liten suddas ut och ersätts med dom nya? Knakse därför man har svårt att minnas alla saker man sakt och jort. Tänk om man börjar glömma personer man lärt känna. Nej usch va hemskt. Hoppeligen kommer de aldri att hända.

Nu ha renge komi. Hela resan ha vari solsken (inom mej) men nu kom regne då verkligheten kom ikapp. Resan var som en underbar dröm. Men nu är den över och man är tillbaka i vardagen.
Saknar folket så grymt ! De är nästan så att man önskar att man satt i bussen igen på den ca. 4800 km långa resan fram å tibak ti Kroatien med 40 andra personer i samma buss. De e så lungt utan dom.

Oj nee, va ska ja jö? E helt stressad. Alla saker ryms int å klåckan e mycke så ja e trött i huvu. I natt bär de av. Vill bara roop! GAAAH!! Inget ha gått ida. Hoppas resan blir bättre än va den ha börja fö annars klarar int ja av de.

Sitter och nattfilosoferar med maria <3

Ända sedan jag såg på filmen "the messengers" hos maria har de minnena förföljt mig, varje gång jag stiger innanför dörren kommer bilderna tillbaka. Det är typ ett halvår sedan jag såg den. Verkligen freaky. Skräckfilmer är inte min grejj. Man blir såå skrämd och vågar inte stå i mörkret efter det. Speciellt om man är liten och ser på en skräckfilm, man tror mn glömmer bort vad man såg i filmen men då man släcker en lampa i ett rum kommer de tillbaka. Det är iaf så för mig. Undrar om de någonsin kommer att försvinna..? Det återstår att se till framtiden, än sålänge har de inte försvunnit.

Har varit till stranden med kusinerna idag och fått lite färg.
Var och beställde en ny telefon i går och den kom redan idag, hoppas den är bättre än den jag har nu.
Men nu ska jag pysa. Ska ha våffelkalas med släktingarna.