Ååh vad jag inte tycker om känslan av att man aldrig kommer att träffa vissa personer igen.
Även om vi kanske kommer att träffas igen.
Har spenderat helgen med ungdomsmöten som leddes av två helt fantastiska personer.

Inget är som det en gång var. Allting du sa var percis hur jag kände, men endå kändes det som att du inte menade mig. Som att du har gett upp hoppet på mig. Eller kanske det är jag som har gett upp hoppet på dig?
Och börjat försöka för mycket?
Jag vet innerst inne att jag behöver dig, men vet inte vad jag ska göra för att äntligen på träffa dig. Du som jag väntat på i hela mitt liv.
Du räddade dom, dom som ingen trodde kunde räddas. Så varför räddar du inte mig?